post

Kastrering

För några månader sen lät jag kastrera Shandy. Så många har rekommenderat mig att göra det, i artiklar och på forum och i verkliga livet, att jag trots den ganska höga kostnaden – nästan 7 000 kronor – beslöt mig för att få det gjort. Jag vill självklart öka Shandys chanser att leva ett långt och friskt liv. Då är priset inte högt.

Jag valde en klinik som jag hört mycket gott om, och bemötandet var verkligen fint på alla sätt. Jag lämnade Shandy på morgonen, åkte hem, fick ett samtal om att allt gått bra och att jag kunde hämta hem henne. De sa att såret kunde blöda lite, men om det blev större blodpölar skulle jag kontakta dem.

När vi kom hem var allt lugnt…till att börja med. Sen började Shandy blöda. Pölar. På kvällen ringde jag djursjukhuset i Bagarmossen, men fick rådet att knyta nånting om såret lite hårdare och avvakta. Det verkade fungera, men på morgonen efter att jag tagit av mitt hemgjorda förband, hörde jag hur min dotter ropade från hallen. Det var blod över hela golvet.

På med förbandet igen, ringa kliniken, åka dit direkt. Jag väntade hemma medan de öppnade henne igen och sydde efter alla konstens regler. Jag trodde att nu var allt bra, men jag hade fel. De ringde och sa att blödningen inte upphörde trots alla nya stygn, så de körde henne till Södra djursjukhuset. Nu började jag bli riktigt orolig. Och när djursjukhuset ringde och begärde omedelbart operationstillstånd blev jag som förlamad av rädsla.

Nästa samtal var knappast lugnande. De förklarade att de inte kunde se var blödningen kom ifrån, utan hon verkade blöda överallt. De kunde bara avvakta. Och sen kom ett samtal sent på kvällen. Kunde jag komma och hämta Shandy och köra henne till Bagarmossen? Hon verkade ha koaguleringsproblem, och kunde behöva en blodtransfusion. Bagarmossen är de enda som har en blodbank.

Hämtade en liten ynklig hund med förband runt magen som ändå viftade svagt på svansen och körde till Bagarmossen, full av frågor om vad allt det här betydde. Var Shandy blödarsjuk? Hur hanterar man det? Tänk om inte nåt blod i blodbanken passar? Och tänk om hon får en allergisk reaktion mot transfusionen? Kommer hon att dö nu? Hade jag lett min lilla hund till slakt?

Men nästa dag ringde de och sa att alla värden nu var normala, att blödningen upphört och att det bara var att hämta henne. Lättnaden var enorm! Och när hon promenerade ut från vårdavdelningen och ville ha godis var ett ögonblick av ren lycka.

Alla vi var i kontakt med var otroligt fina både mot Shandy och mot oss, inte minst kliniken som utförde kastreringen. Varför det blev så här kan ha berott på att Shandy var lite överviktig, vilket kan försvåra operationer. Så nu är det bantning och träning som gäller – åtminstone ska det göra det…

post

Idag ensidig träning

Dagens träningspass blev inte vad jag tänkt mig. Shandy gick ut genom porten, sniffade lite i luften och satte sig ner. Det blåste. För mycket. Där stod jag, i mina kanske lite tunna träningskläder och frös så jag skakade. Vad jag än mutade eller till slut hotade med fick henne att röra sig en millimeter. Till slut frös jag så mycket att jag fick ge mig och gå upp igen. Jag lämnade av Shandy som lättjefullt sträckte ut sig i soffan och gav mig ut – ensam. Det var bättre att en av oss tränade i alla fall.

Det gick inte fort, men jag sprang 4 kilometer vilket väl är vad jag klarar just nu. Men så här kan det ju inte fortsätta, jag måste få med Shandy. Jag får prova imorgon igen, då kanske utan sele som hon hatar. Men det känns fel att ha halsband på henne när vi joggar. Fast vad tusan, bara hon rör på sig.

post

Vi börjar träna

Jag har anmält mig och Shandy till Hundlöpet i september. 10 km. Det kan ha varit lite optimistiskt. Visserligen är det ingenting för Shandy egentligen, inte ens nu när hon är i vinterform, dvs. lätt korvformad. Det är mig själv jag tänker på. Jag är inte i vinterform. Jag är inte i nån form alls. Formlös kanske man säga.

Vi mjukstartade i går med promenad med jogginginslag. Jag kanske hade en bild av att det skulle vara tvärtom, men det blev som det blev. Shandy var seg i början, ville inte alls springa och absolut inte åt det håll jag tänkt mig. Men så tog vi oss ner till Årstaviken och Shandy greps av vårfnatt. Hon försvann ner mot vattnet och till min stora fasa började hon BADA. Shandy badade inte ens i somras under värsta värmeböljan. Men nu plaskades det glatt och sen ville hon springa, men inte på vägen, utan i strandkanten, i vansinnestempo. Det var som intervallträning utan intervaller.  Det blev prickigt framför ögonen. Men det var säkert nyttigt. Fast knappast en mjukstart.

post

Nytt sen sist

Entusiastisk utställningshund

Entusiastisk utställningshund

Och sist var ju riktigt länge sen. Vi har alla haft en sömnig vinter, då vi överkonsumerat vitaminer och hela tiden känt att vi sovit för lite. Alla – utom Shandy,  polarhunden.  Hon verkar född till att leva i snötäckta landskap. Som en liten plog pilar hon fram och hittar intressanta saker som vi aldrig kunde drömma om dolde sig under snön. Ofta äter hon upp det innan vi riktigt hinner uppfatta vad det är, men hon måste ha nåt superenzym i magsäcken, för hon mår nästan aldrig dåligt.

Utställningen gick överraskande bra. Jag använde en korvstoppningspedagogik, dvs. jag stoppade korv i Shandy och då gjorde hon – nästan – som jag ville. Hon tilldelades en 1:a i kvalitet och det tyckte vi var bra. Att hon sen inte var en av de fem som plockades ut för inbördes bedömning tyckte vi självklart var ofattbart, men då var vi hungriga och trötta och tyckte att det var ganska okej att det tog slut där. Vi hade tänkt gå och tröstshoppa, men drabbades snabbt av Ikea-syndromet: de första fem minuterna är allt spännande, sen  blir det vämjeligt, men då har man redan gått alldeles för långt in i lokalen. Absolut ingenting blev shoppat. Men vi behövde å andra sidan inte trösta oss heller.

post

Utställningspremiär

På lördag ska Shandy och jag visa upp oss på våra livs första hundutställning. Och det är ingen liten inofficiell. Nej, jag har valt Hund 2009 på Älvsjömässan. Den är så stor att jag inte ens vill veta hur många tusen hundar som är anmälda. Det här kan ju låta lite vågat, kanske, och det är det också, men på nåt sätt är enda chansen att jag ska komma mig för att ställa ut Shandy att jag sätter extrem press på mig själv.

Och det har jag gjort nu, vill jag lova. Jag drömmer om hundutställningar på nätterna, hur Shandy sliter sig och springer omkring bland hundratals staffar, helt omöjlig att fånga. Och folk står runt omkring och skriker att sådana som jag inte borde få ha hund och sen dyker det upp lite folk från min skoltid och den där inspektören som underkände min första uppkörning när jag skulle ta körkort.  Och förr eller senare hör jag min mamma säga nåt om att hon hela visste att det inte skulle gå. Så jag är nog lite nervös. Det måste jag erkänna.

post

Shandy löper

Förra veckan började Shandy löpa för första gången. Hon var då nästan precis 7,5 månader. Det kom ganska överraskande, eftersom vi hade inbillat oss att det skulle dröja tills hon blev mycket äldre. Det var önsketänkade.

Som den oerfarna hundmänniska jag är fattade jag inte varför det var blodspår på golvet. Jag trodde att först att min son blödit näsblod. Sen trodde jag att jag fått neuropati av min diabetes och gick omkring med blödande sår på fötterna utan att känna nånting. Så på så vis var det ju en lättnad när jag insåg att det var Shandy som börjat löpa.

Det enda som har hänt med henne hittills är att hon sover mycket, är jätteseg att få med sig ut och så har hon blivit mindre rumsren, till min stora förtvivlan. Det har ju inte varit lätt att få henne att inte kissa inne, men före löpningen var hon nästan där. Nu är det kaos igen. Jag kan bara hoppas att det blir bättre när den är över.

Men det viktigaste är ju att hon är samma fina, glada och snälla hund som hon alltid varit. Där har vi inte märkt nån skillnad alls.

post

Kompisar

Shandy älskar att gå till hundrastgården i Vitabergsparken. Så vi brukar gå dit på söndagarna, när det ofta är hundar hon lekt med förut där. Jag tog några bilder med med mobilen som blev ganska svinusla, men man urskiljer Shandy och hennes kompisar. Nästan ialla fall. Om man kisar.

post

Äntligen höst…

…och jag får nätshoppa kläder åt Shandy! Men nej, jag ska inte köpa duffeln med huva och fina avlånga knappar som jag hittade på Divinedog. Familjen har övertygat mig om att jag och Shandy kommer att bli till allmänt åtlöje. Plus att Shandy kommer att se ut som en ulv i fårakläder, precis som hon gjorde när jag köpte ett småblommigt sele med matchande koppel i en sorts babyblå färg. Ingen blev lurad.

Så jag får hålla mig till mer sportiga saker som hon faktiskt kommer att behöva som t.ex. ett värmetäcke från Hurtta. Lite tidigt att beställa det nu, men storlekarna kan ju ta slut intalar jag mig och beställer ändå. Det är jättefint. Men jag är en bra hundägare som inte tvingar henne att ha det på sig inomhus så att jag kan se hur gullig hon kommer att se ut när vintern kommer. Nej, nej, sån är inte jag. Men det gör i alla fall att tanken på vintern känns lite, lite roligare.

post

Efter sommaren

Sommaren har gått, Shandy har vuxit, jag har slöat och inte skrivit nånting. Men nu börjar jag bli lite höstpigg, så jag gör en sammanfattning av sommaren.

Allting har blivit lite lättare. Hon är sex månader nu och i stort sett rumsren, vilket tog mycket längre tid än de tre veckor min kompis Nikke lurade i oss att det skulle ta. Vi har inte längre sår och blåmärken efter

Krokodilen som vår söta hund förvandlades till ganska ofta och hon har gett upp på Tusse som lekkompis, vilket faktiskt gjort att de kan ligga och sova nästan bredvid varann. Idag försökte hon få honom att leka med en svindyr cykelhandske hon snott ut Dannes garderob, men han avstod så hon fick bita sönder den på egen hand

.

Min mysiga "kompis"

När det gäller omvärlden så har det varit upp och ner minst sagt. Från kille som kastade sig av cykeln för att få hälsa på vår fina staffe, till en kvinna som visade upp osynliga sår efter det hemska bett vår “amstaff” gett henne. Men vi vänjer oss och lär oss hur vi ska tackla problemen och försöker bli så bra hundägare som vi kan.

Därför går vi också Vardagslydnad 1 på Hundläroverket och jag försöker verkligen träna varje dag. Ändå blir jag helt förbluffad när Shandy faktiskt lärt sig “ligg”. Det är som trolleri, fast jag vet att det var jag som lärde henne det. Men hur jag ska trolla fram att hon kommer när jag ropar mitt bestämda, men ändå roliga “Kom” när vi är i hundrastgården och hon leker med fem jättespännande hundar, har jag fortfarande svårt att se.

post

Borta från Shandy

Shandy är nu ca 4 1/2 månad gammal. Vi har gått valpkurs på Hundläroverket hos Irene Westerholm. Det var värt att åka till Tullinge för. Irene var väldigt pedagogisk och väldigt trevlig och vi lärde oss massor med bra saker som vi nu ska träna på. Det är väl haken – själva träningen. Shandy har ju egna idéer om vad vi ska ägna oss åt när vi är ute.

200906222701

Om hon blir missnöjd med nånting så lägger hon sig helt enkelt ner, till många utomståendes förtjusning. I Gamla stan blev hon rena filmstjärnan när alla turister började filma vad de tyckte var otroligt roligt: varm, stressad kvinna försöker få med sig ursöt hund som låtsas inte höra nånting.

Nu är jag ifrån Shandy för första gången sen hon kom till oss och det är ganska jobbigt. När jag ringer hem blir jag jättelycklig om jag hör henne skälla lite i bakgrunden. Det är snarten vecka kvar tills jag är hemma. Lång tid…