Shandy

Entusiastisk utställningshund

Och sist var ju riktigt länge sen. Vi har alla haft en sömnig vinter, då vi överkonsumerat vitaminer och hela tiden känt att vi sovit för lite. Alla – utom Shandy,  polarhunden.  Hon verkar född till att leva i snötäckta landskap. Som en liten plog pilar hon fram och hittar intressanta saker som vi aldrig kunde drömma om dolde sig under snön. Ofta äter hon upp det innan vi riktigt hinner uppfatta vad det är, men hon måste ha nåt superenzym i magsäcken, för hon mår nästan aldrig dåligt.

Utställningen gick överraskande bra. Jag använde en korvstoppningspedagogik, dvs. jag stoppade korv i Shandy och då gjorde hon – nästan – som jag ville. Hon tilldelades en 1:a i kvalitet och det tyckte vi var bra. Att hon sen inte var en av de fem som plockades ut för inbördes bedömning tyckte vi självklart var ofattbart, men då var vi hungriga och trötta och tyckte att det var ganska okej att det tog slut där. Vi hade tänkt gå och tröstshoppa, men drabbades snabbt av Ikea-syndromet: de första fem minuterna är allt spännande, sen  blir det vämjeligt, men då har man redan gått alldeles för långt in i lokalen. Absolut ingenting blev shoppat. Men vi behövde å andra sidan inte trösta oss heller.

På lördag ska Shandy och jag visa upp oss på våra livs första hundutställning. Och det är ingen liten inofficiell. Nej, jag har valt Hund 2009 på Älvsjömässan. Den är så stor att jag inte ens vill veta hur många tusen hundar som är anmälda. Det här kan ju låta lite vågat, kanske, och det är det också, men på nåt sätt är enda chansen att jag ska komma mig för att ställa ut Shandy att jag sätter extrem press på mig själv.

Och det har jag gjort nu, vill jag lova. Jag drömmer om hundutställningar på nätterna, hur Shandy sliter sig och springer omkring bland hundratals staffar, helt omöjlig att fånga. Och folk står runt omkring och skriker att sådana som jag inte borde få ha hund och sen dyker det upp lite folk från min skoltid och den där inspektören som underkände min första uppkörning när jag skulle ta körkort.  Och förr eller senare hör jag min mamma säga nåt om att hon hela visste att det inte skulle gå. Så jag är nog lite nervös. Det måste jag erkänna.

Förra veckan började Shandy löpa för första gången. Hon var då nästan precis 7,5 månader. Det kom ganska överraskande, eftersom vi hade inbillat oss att det skulle dröja tills hon blev mycket äldre. Det var önsketänkade.

Som den oerfarna hundmänniska jag är fattade jag inte varför det var blodspår på golvet. Jag trodde att först att min son blödit näsblod. Sen trodde jag att jag fått neuropati av min diabetes och gick omkring med blödande sår på fötterna utan att känna nånting. Så på så vis var det ju en lättnad när jag insåg att det var Shandy som börjat löpa.

Det enda som har hänt med henne hittills är att hon sover mycket, är jätteseg att få med sig ut och så har hon blivit mindre rumsren, till min stora förtvivlan. Det har ju inte varit lätt att få henne att inte kissa inne, men före löpningen var hon nästan där. Nu är det kaos igen. Jag kan bara hoppas att det blir bättre när den är över.

Men det viktigaste är ju att hon är samma fina, glada och snälla hund som hon alltid varit. Där har vi inte märkt nån skillnad alls.

Shandy älskar att gå till hundrastgården i Vitabergsparken. Så vi brukar gå dit på söndagarna, när det ofta är hundar hon lekt med förut där. Jag tog några bilder med med mobilen som blev ganska svinusla, men man urskiljer Shandy och hennes kompisar. Nästan ialla fall. Om man kisar.

…och jag får nätshoppa kläder åt Shandy! Men nej, jag ska inte köpa duffeln med huva och fina avlånga knappar som jag hittade på Divinedog. Familjen har övertygat mig om att jag och Shandy kommer att bli till allmänt åtlöje. Plus att Shandy kommer att se ut som en ulv i fårakläder, precis som hon gjorde när jag köpte ett småblommigt sele med matchande koppel i en sorts babyblå färg. Ingen blev lurad.

Så jag får hålla mig till mer sportiga saker som hon faktiskt kommer att behöva som t.ex. ett värmetäcke från Hurtta. Lite tidigt att beställa det nu, men storlekarna kan ju ta slut intalar jag mig och beställer ändå. Det är jättefint. Men jag är en bra hundägare som inte tvingar henne att ha det på sig inomhus så att jag kan se hur gullig hon kommer att se ut när vintern kommer. Nej, nej, sån är inte jag. Men det gör i alla fall att tanken på vintern känns lite, lite roligare.

Sommaren har gått, Shandy har vuxit, jag har slöat och inte skrivit nånting. Men nu börjar jag bli lite höstpigg, så jag gör en sammanfattning av sommaren.

Allting har blivit lite lättare. Hon är sex månader nu och i stort sett rumsren, vilket tog mycket längre tid än de tre veckor min kompis Nikke lurade i oss att det skulle ta. Vi har inte längre sår och blåmärken efter

Krokodilen som vår söta hund förvandlades till ganska ofta och hon har gett upp på Tusse som lekkompis, vilket faktiskt gjort att de kan ligga och sova nästan bredvid varann. Idag försökte hon få honom att leka med en svindyr cykelhandske hon snott ut Dannes garderob, men han avstod så hon fick bita sönder den på egen hand

.

När det gäller omvärlden så har det varit upp och ner minst sagt. Från kille som kastade sig av cykeln för att få hälsa på vår fina staffe, till en kvinna som visade upp osynliga sår efter det hemska bett vår “amstaff” gett henne. Men vi vänjer oss och lär oss hur vi ska tackla problemen och försöker bli så bra hundägare som vi kan.

Därför går vi också Vardagslydnad 1 på Hundläroverket och jag försöker verkligen träna varje dag. Ändå blir jag helt förbluffad när Shandy faktiskt lärt sig “ligg”. Det är som trolleri, fast jag vet att det var jag som lärde henne det. Men hur jag ska trolla fram att hon kommer när jag ropar mitt bestämda, men ändå roliga “Kom” när vi är i hundrastgården och hon leker med fem jättespännande hundar, har jag fortfarande svårt att se.

Shandy är nu ca 4 1/2 månad gammal. Vi har gått valpkurs på Hundläroverket hos Irene Westerholm. Det var värt att åka till Tullinge för. Irene var väldigt pedagogisk och väldigt trevlig och vi lärde oss massor med bra saker som vi nu ska träna på. Det är väl haken – själva träningen. Shandy har ju egna idéer om vad vi ska ägna oss åt när vi är ute.

Om hon blir missnöjd med nånting så lägger hon sig helt enkelt ner, till många utomståendes förtjusning. I Gamla stan blev hon rena filmstjärnan när alla turister började filma vad de tyckte var otroligt roligt: varm, stressad kvinna försöker få med sig ursöt hund som låtsas inte höra nånting.

Nu är jag ifrån Shandy för första gången sen hon kom till oss och det är ganska jobbigt. När jag ringer hem blir jag jättelycklig om jag hör henne skälla lite i bakgrunden. Det är snarten vecka kvar tills jag är hemma. Lång tid…

Kristi Himmelsfärdhelgen åkte vi upp till Norberg för att ha en skön långhelg och fly från renoveringen som pågår i vår lägenhet. Shandy var som vanligt jättelugn i bilen. Det lugnet tog slut när vi kom fram. Då blev det jakt på stackars Tusse genom hela trädgården och rymningar in till Peter och Dajna i huset bredvid.

Vi fick ta henne till Klackberg och Rufus. De lekte tills de föll ihop av utmattning. Sen kunde man bara packa in henne i bilen och åka hem för en skön natts vila.

Så fortsatte det hela helgen. Vi hade det jättebra allihop och Shandy fick vara ute och springa som omväxling till kafélivet hemma:)

Shandy och Chilli                                                                 Skräckfilmshunden

Inte så kaxig                                                                          Hemligheten är att välja rätt motstånd